Scharlakansdammen

De senaste dagarna i mitt liv har passerat obemärkt. Inte obemärkt i den definition som gemene man skulle göra, utan snarare att dagarna gick förbi utan större saker att irritera sig på. Jovisst finns det små irritationsmoment, men inte i den skala som de brukar vara i. Detta skulle förstås du, min kära läsare, finna som något aldeles utmärkt. Felet med att irritationsmomenten inte existerar är att det blir en avsaknad av saker att skriva om. Dock så finns det en bot på denna svåra epidemi, vilket verkar vara en form av åkomma som gör folk till viss del tillmötesgående.
Lösningen var, som du kanske redan formgivit i ditt nästan tomma kranium, att klaga på just det faktumet att det är en avsaknad av saker att klaga på. Detta irriterar mig till det yttersta, och just därför kommer jag nu att göra en lätt idiotstämpel mot alla som är enbart trevliga mot mig. Nu kanske frågan uppstår; är detta att ta i för mycket? Svaret borde vara uppenbart, eller hur?

Som en blixt i mitt huvud (vilket många säkerligen skulle njuta av att se) så slog det mig att imorgon är en tidig dag. Så nu är min värld igen fylld av hemska och traumatiska upplevelser.
Så trevligt så.

Det här hanldar inte om Coldplay. Dem är uberbra, men det har du inget med att göra. Försvinn och gör något bra av ditt liv. Schas!

Och med detta har jag fyllt ut överflödigt bloggutrymme, samt förhoppningsvis skakat av dammet av denna nu gamla och nästan vidrigt tråkiga tråkiga blogg. Och varför har det nu varit ett vakuum mellan detta inlägg och det föregående? Jo, detta är för att jag är en förvånansvärt, och kanske abnormalt, lat person. Till den grad att något så trivialt som att driva fingrarna över ett så kallat tangentbort anses som bortkastad tid, när jag i stället kunde vara otroligt elak mot gamla personer på rullskidor, eller faktiskt göra någonting som jag skulle komma att uppskatta. Men så har jag ännu en gång, efter vad som i min tideräkning kan räknas som flera år av tid som kunde varit bättre, dragit mig hit.
Då tycker man att eftersom jag tagit mig ansträngningen att faktiskt dra mig hit, så skulle jag väl också komma med pukor och trumpeter, och lova lycka och välgång som vilken centerpartist som helst. För annars har jag väl ingen anledning att återigen göra internet till en mindre trevlig plats för de individer som har det som boplats. Ej heller skulle jag väl dragit mig tillbaka till detta hålrum i bloggväggen bara för att repetera det jag ältat i åtskilliga månader för den dumme individ som skulle kommit hit.
Fel igen. Faktum är, att jag tog mig tid att skriva ovanstående bara för att få säga just de orden. Fel. Du hade fel, och väldigt mycket fel dessutom. Vad var det för roligt med detta undrar du? Det, är en av de få frågor jag ej kan svara på. Men kul är det. Att förolämpa andra alltså.
Med det uppkommer fråga nummer två. Varför tjatar jag inte detta i verkligheten? Det borde vara uppenbart för de flesta, men de som saknar intellektet att räkna ut sådant får väl klaga i högre ort.
Jag väljer att klaga på det mesta i skriven form just eftersom att jag där är skyddad. Mindre värdiga psyken kanske inte skulle acceptera det faktum att jag klagar på dem, och det slutar alltid i diverse tråkigheter. Nu är det inte så att jag går omkring i världen och är sådär glad som psykiaterna vill att man ska vara. Men omväxling förnöjer.












För eder information, är detta mitt försök till impressionism. Mest egentligen för att markera en tidslinje mellan förgångna tider och det nutida. Om du kommer på vad jag har fått detta ifrån får du äran att SLIPPA vara hatad av mi..du får äran att inte vara en idiot i mina ögo..
För mycket lovat. Jag är inte bitter nog att driva den här bloggen än. Men du ska inte behöva oroa dig.

People are all just miserable stars the blinking lights stream past
Even knowing that they're burning up, they want someone to notice them

You woke up from a bad dream
and hide yourelf under the bed
Is the next guy here yet?
the bed springs creak..

I softly thread towards the girl’s room
searching for a coin in my boots
She’s a devil up front, but not in the back of her head

Unrest echoes through downtown
casting away the gasps of anonymous dream
Stealing away the dried up wings
making the crying angels become PISTOLS

Will you go, or run away? It’s your choice
Will it be happiness, or sorrow? (Neo Melodramatic)
You will bloom, but your despair will be which is picked
It it just the time we live in? (Neo Melodramatic)

Jag har nu spenderat åtskilliga timmar i ett helveteshål, med två av mina närmaste vänner, Puck och Svarv. Notera att det inte var jag som kom på dessa namn. Varför har jag nu spenderat min så (o?)viktiga tid på att sitta där? Jo, för att en viss lärare, som jag föredrar att hålla anonym, har gett oss ett visst hemarbete. Eftersom vi nu inte lyckades uppnå målet att bli klara med detta på lektionen, så var vi tvungna att bege oss till hemmafronten för att avsluta arbetet. Notera att jag inte tycker det är någon skillnad på hem och helveteshål. Nu tog jag och mitt akompanjemang oss den stora mödan att masa oss hem och faktiskt slutföra detta arbete. Detta lilla uppsåt misslyckades, för att inte säga missslyckades helt fatalt. Timmarna som var tilltänka till studerande slutade med att vi lyssnade på hippiemusik och emorock, allt från allas vårat Japan. Så det var ju inte helt slösad tid. Efter att ha lyssnat på musiken ett litet tag, så var kraften från musiken överväldigande och inflytandet av musiken blev för mycket för våra kroppsliga fängelser att hålla. Därför så gav vi vika för krafterna och gick iväg för att komponera en japansk låt.

God natt.

För ovanlighetens skull finns det en avsaknad av kloka ord före denna video. Inte för att du lär sakna dem.

Ett hopp har jag tagit från det senaste gången då jag avlade visit här. Och vad har jag då engagerat mig med ute i den vida världen? Har jag gått och gjort något viktigt, räddat något drunknande barn eller fått så mycket pengar att jag  skulle kunna köpa ett mindre afrikanskt land? Ta en riktig tankeställare, analysera varenda liten partikel av din hjärna, och kom fram till om detta är sant.

Har du tänkt över detta, grubblat och kontemplerat tillräckligt. Om du har någon form av primitiv intelligens så borde du relativt snabbt inse att svaret är NEJ! Varför stora bokstäver? Jo, för att svaret är uppenbart. Jag har spenderat mina lediga dagar från denna blogg till att göra precis samma sak som jag gör när jag är på bloggen, nämligen att klaga. Jag har klagat i princip varenda vaken minut, på varenda liten partikel som jag finner det minsta irriterande.
Men eftersom du nu säkert har väntat dag och natt på att jag ska lägga in något litet inlägg här, så kanske du har tänkt över frågan varför jag inte har ventilerat mina åsikter här. Jo, det är för att det är så mycket mer bekvämt att uttrycka sin klagan till ett offer som står nära, snarare än att gå in och skriva det här. Dock så måste jag understryka att det inte är något att avundas eftersom personer som är i min närhet ofta får permanenta hörselskador om dem vistas för nära mig under längre perioder.

Ett konstigt ord, men likväl ett ord, får vara signaturen för dagens sista musik. Denna låt har jag gått och sjungit på i princip hela dagen. Videon har ingenting relaterat med musiken.

Idag får dagen vara i de orelaterande rubrikernas namn. Båda dagens rubriker dedikeras till en mås. Här följer en musikalisk video från ett band som profilerat här förut, nämligen Unscandal.

Denna vecka kommer du notera ett personlighetsskifte, så mycket du nu kan se av en text. Med det så menar jag mer än vanligt. Varför nu denna superbt ovanliga och abrupta ändring undrar du möjligtvis? Jo, detta är därför att jag är engagerad i detta PRAO-arbete nu. Som du kanske märkt var jag till viss del skeptisk mot detta i tidigare skede. Men dagen idag tog bort det sista av min negativitet mot just detta. Denna dag har jag gjort en massa saker inuti den vackra regeringsbyggnaden och dess omgivningar. En av dessa saker var att medverka i ett radioprogram. Nu är du troligen väldigt förvånad över detta, eftersom din käre scharlakansdamm nog är det sista som det svenska folket skulle vilja höra i radio. Men alla kan väl förvåna någon gång emellanåt. Utöver detta så lyssnade jag också på en så kallad votering, vilket också var relativt intressant. Hela radioprogrammet kan återfinnas här.
Mitt genialiska skalderande infälldes någonstans på slutet, men hela programmet är rekommenderat att lyssna på.

Det är väl en väldigt utvald grupp som gillar både udda japansk rock och Toto. Någon av dessa utvalda är din underskrivne Scharlakansdamm, och här återfinnes en sång som jag gått och nynnat på hela dagen.

Denna vecka, och nästa, har skolan organiserat ett fenomen kallat prao. Detta innebär, som du säkert vet, att en elev blir under två veckor tvingad ut i arbetslivet för att få så kallad erfarenhet. Detta gör väl i vag förhoppning om att inte alla ska misslyckas fatalt så fort deras föräldrar kastar ut dem ur huset. Även fast jag inte gillar denna idé så gjorde jag det bästa av situationen, och fann mig på en statlig institution vid namn riksdagen. Att spendera en av veckorna på denna plats visade sig vara ett klokt beslut, och jag blev välkomnad in i gemenskapen relativt fort, och blev involverad i diverse möten och debatter. Det som jag blev mest imponerad av var medarbetarna, och speciellt just de som jag fick lyckan att praktisera hos. Det är få saker som jag lovordar här i livet, eller mer, det är få saker som jag gillar över huvud taget. Men dessa personer imponerande dock .

Min dag idag spenderades mest i plenisalen i riksdagen, där jag fick höra den förtjusande debatten om vårpropositionen. Och även fast jag inte nu tilltänkt min så kallade blogg att bli något forum för politik, så ska det till att erkännas att jag har ett förtroende för högern, och speciellt deras kärnkraftspolitik.

Här återfinnes ett stycke video, med absolut noll procent relevans till..tja någonting egentligen. Jag har ingen som helst affektion med tomtarna i videon, och ej heller uppmuntrar jag eller motsäger dem. Iallafall.

Den irregularitet som du upplever i mitt skrivande är inte orsakat av något annat en lättja, och eftersom jag är just väldigt lat så lär du uppleva en viss väntetid mellan de olika biografierna. Detta lär du få vänja dig vid eftersom jag inte hade det minsta tanke på att bli någon frisk och sportig typ; jag sitter hellre inne i min håla och klagar på den gemene mannen. Och det trivs jag förfärligt bra med.

Igår fick jag möta helvetets eldar åter en gång. Denna gång i form av några personer från den nionde årskursen, som infunnit sig på min gymnastiklektion. Dessa två personer visade sig vara väldigt sadistiska personer, som inte ville annat en att skada mig med konstiga övningar, eller än värre, få mig i något så när bra fysisk kondition. Deras övningar som de assignerade oss var alltifrån något där man var tvungen att kasta en basketboll mellan benen medans man förflyttade sig genom salen, till när vi var tvungna att sänka oss lägre i värdighet än en fiskpinne. Detta värdighetssänkande moment gick till som så att alla placerade sig på golvet och sedan ålade alla runt i salen som någon form av amöba med andbrist, medans man var tvungen att hålla personen framför en i fotlederna.  Efter att denna hemskhet var över, så trodde jag att det mesta var genomlidet. Men som alltid får jag fel, bedrövligt fel. 
Den avslutande övningen hade målet att gruppen som sådan, skulle forma någon form av formation med alla individer inblandade. Självklart så placerades jag på botten av denna pyramid, och jag fann mig själv bli demolerad av en annan varelses knä.

Med delvis eller helt förstörd värdighet så begav jag mig vidare till andra lektioner efter detta. Dagen efter var nästan välsignad, och inget mer inträffade som kunde avbryta min dagsrytm, och därför så var det ej heller något att  klaga över, vilket resulterar i mindre text.

Efter inrådan av en kär mås adderar jag återigen en låt till samlingen. Det du lär finna utmärkande med denna är att du faktiskt kommer kunna njuta av den.

Det är precis det. Det är vad de utsätter mig för. Och även om jag nu låter som en konspirationsteoretiker så är detta till viss del sant. Och nu varför gör jag dessa påhopp på en ännu ej specificerad person och eller grupp undrar du kanske? För att dra hela denna magnifika historia så måste jag återigen referera till ett av de mindre stora glädjeämnena i livet, nämligen skolan. Just denna skola som just nu lär mig livets alla presumabla viktigheter, har bestämt sig för att vi ska ha något form av tema. Detta tema var tänkt att handla om böcker, i klassisk manér.
Det är just detta ämne som är så hemskt. När jag satt på lektionen och fick veta denna hemska nyhet. Kort därefter så blev jag tilldelad en delegation som skulle vara mina mentala guider genom detta uppdrag. Än var detta inte något substantiellt, eftersom det var helt normala personer där. Problemet uppstod när vi valde bok. Det var inte ens så att vi blev tilldelade den, utan vi valde denna bok helt självmant, vilket fick mig att tvivla på gruppens omdöme.

Denna bok var den kära L.M Montgomerys bok Anne på Grönkulla. Du som genomlidit denna bok vet troligen vad jag pratar om. Inte nog med att boken har substantiellt mer sidor än de andra, utan också, för att citera baksidan på boken "Är en av världens mest lästa och älskade flickböcker". Det är enligt mig otroligt oacceptabelt. Eftersom mitt sinne ej ännu har stillats av denna tanke så tänker jag med det abrupt avsluta detta inlägg.

Adieu.