Scharlakansdammen

Ett konstigt ord, men likväl ett ord, får vara signaturen för dagens sista musik. Denna låt har jag gått och sjungit på i princip hela dagen. Videon har ingenting relaterat med musiken.

Idag får dagen vara i de orelaterande rubrikernas namn. Båda dagens rubriker dedikeras till en mås. Här följer en musikalisk video från ett band som profilerat här förut, nämligen Unscandal.

Denna vecka kommer du notera ett personlighetsskifte, så mycket du nu kan se av en text. Med det så menar jag mer än vanligt. Varför nu denna superbt ovanliga och abrupta ändring undrar du möjligtvis? Jo, detta är därför att jag är engagerad i detta PRAO-arbete nu. Som du kanske märkt var jag till viss del skeptisk mot detta i tidigare skede. Men dagen idag tog bort det sista av min negativitet mot just detta. Denna dag har jag gjort en massa saker inuti den vackra regeringsbyggnaden och dess omgivningar. En av dessa saker var att medverka i ett radioprogram. Nu är du troligen väldigt förvånad över detta, eftersom din käre scharlakansdamm nog är det sista som det svenska folket skulle vilja höra i radio. Men alla kan väl förvåna någon gång emellanåt. Utöver detta så lyssnade jag också på en så kallad votering, vilket också var relativt intressant. Hela radioprogrammet kan återfinnas här.
Mitt genialiska skalderande infälldes någonstans på slutet, men hela programmet är rekommenderat att lyssna på.

Det är väl en väldigt utvald grupp som gillar både udda japansk rock och Toto. Någon av dessa utvalda är din underskrivne Scharlakansdamm, och här återfinnes en sång som jag gått och nynnat på hela dagen.

Denna vecka, och nästa, har skolan organiserat ett fenomen kallat prao. Detta innebär, som du säkert vet, att en elev blir under två veckor tvingad ut i arbetslivet för att få så kallad erfarenhet. Detta gör väl i vag förhoppning om att inte alla ska misslyckas fatalt så fort deras föräldrar kastar ut dem ur huset. Även fast jag inte gillar denna idé så gjorde jag det bästa av situationen, och fann mig på en statlig institution vid namn riksdagen. Att spendera en av veckorna på denna plats visade sig vara ett klokt beslut, och jag blev välkomnad in i gemenskapen relativt fort, och blev involverad i diverse möten och debatter. Det som jag blev mest imponerad av var medarbetarna, och speciellt just de som jag fick lyckan att praktisera hos. Det är få saker som jag lovordar här i livet, eller mer, det är få saker som jag gillar över huvud taget. Men dessa personer imponerande dock .

Min dag idag spenderades mest i plenisalen i riksdagen, där jag fick höra den förtjusande debatten om vårpropositionen. Och även fast jag inte nu tilltänkt min så kallade blogg att bli något forum för politik, så ska det till att erkännas att jag har ett förtroende för högern, och speciellt deras kärnkraftspolitik.

Här återfinnes ett stycke video, med absolut noll procent relevans till..tja någonting egentligen. Jag har ingen som helst affektion med tomtarna i videon, och ej heller uppmuntrar jag eller motsäger dem. Iallafall.

Den irregularitet som du upplever i mitt skrivande är inte orsakat av något annat en lättja, och eftersom jag är just väldigt lat så lär du uppleva en viss väntetid mellan de olika biografierna. Detta lär du få vänja dig vid eftersom jag inte hade det minsta tanke på att bli någon frisk och sportig typ; jag sitter hellre inne i min håla och klagar på den gemene mannen. Och det trivs jag förfärligt bra med.

Igår fick jag möta helvetets eldar åter en gång. Denna gång i form av några personer från den nionde årskursen, som infunnit sig på min gymnastiklektion. Dessa två personer visade sig vara väldigt sadistiska personer, som inte ville annat en att skada mig med konstiga övningar, eller än värre, få mig i något så när bra fysisk kondition. Deras övningar som de assignerade oss var alltifrån något där man var tvungen att kasta en basketboll mellan benen medans man förflyttade sig genom salen, till när vi var tvungna att sänka oss lägre i värdighet än en fiskpinne. Detta värdighetssänkande moment gick till som så att alla placerade sig på golvet och sedan ålade alla runt i salen som någon form av amöba med andbrist, medans man var tvungen att hålla personen framför en i fotlederna.  Efter att denna hemskhet var över, så trodde jag att det mesta var genomlidet. Men som alltid får jag fel, bedrövligt fel. 
Den avslutande övningen hade målet att gruppen som sådan, skulle forma någon form av formation med alla individer inblandade. Självklart så placerades jag på botten av denna pyramid, och jag fann mig själv bli demolerad av en annan varelses knä.

Med delvis eller helt förstörd värdighet så begav jag mig vidare till andra lektioner efter detta. Dagen efter var nästan välsignad, och inget mer inträffade som kunde avbryta min dagsrytm, och därför så var det ej heller något att  klaga över, vilket resulterar i mindre text.

Efter inrådan av en kär mås adderar jag återigen en låt till samlingen. Det du lär finna utmärkande med denna är att du faktiskt kommer kunna njuta av den.

Det är precis det. Det är vad de utsätter mig för. Och även om jag nu låter som en konspirationsteoretiker så är detta till viss del sant. Och nu varför gör jag dessa påhopp på en ännu ej specificerad person och eller grupp undrar du kanske? För att dra hela denna magnifika historia så måste jag återigen referera till ett av de mindre stora glädjeämnena i livet, nämligen skolan. Just denna skola som just nu lär mig livets alla presumabla viktigheter, har bestämt sig för att vi ska ha något form av tema. Detta tema var tänkt att handla om böcker, i klassisk manér.
Det är just detta ämne som är så hemskt. När jag satt på lektionen och fick veta denna hemska nyhet. Kort därefter så blev jag tilldelad en delegation som skulle vara mina mentala guider genom detta uppdrag. Än var detta inte något substantiellt, eftersom det var helt normala personer där. Problemet uppstod när vi valde bok. Det var inte ens så att vi blev tilldelade den, utan vi valde denna bok helt självmant, vilket fick mig att tvivla på gruppens omdöme.

Denna bok var den kära L.M Montgomerys bok Anne på Grönkulla. Du som genomlidit denna bok vet troligen vad jag pratar om. Inte nog med att boken har substantiellt mer sidor än de andra, utan också, för att citera baksidan på boken "Är en av världens mest lästa och älskade flickböcker". Det är enligt mig otroligt oacceptabelt. Eftersom mitt sinne ej ännu har stillats av denna tanke så tänker jag med det abrupt avsluta detta inlägg.

Adieu.

Det är precis vad det är. Denna skandal är en enfaldig idé som någon skolledning någonstans har intalat sig att vi ska utföra. Denna idé är rent idiotisk. Och vad är det nu jag pratar om? Jo, det är dans. Och inte vilken dans som helst, utan just modern dans. Detta idiotiska påfund. Hela dansen är någon form av spasmiska kramper i armar och ben, och vi är tvungna att bland annat slänga oss ner på golvet, vilket orsakar smärta i princip hela kroppen. Utöver det så ska vi också kräla på golvet, vilket gör att vi samlar upp all smuts som ligger på golvet i salen. Detta anser jag som ett patetiskt försök av skolan att spara in pengar på städning.

Med andra ord så hade jag en rent hemsk dag.

Här har ni återigen en till synes intetsägande musikvideo, med något trevligt japanskt band, denna gång vid namnet Unscandal.

Kinesiska. Detta gudsförgätna språk. Detta språk, som kramat ut all min goda inställning till nya språk över huvud taget. Med det måste jag tillägga att jag inte har något emot de som innebor detta land, utan det är bara språket jag hyser stora fördomar mot.
Nu, varför börjar jag så här? Det för den enkla anledningen att jag har, gud förbjude det, ett prov i ovansagda språk. Nu tänker du säkert att prov, det är väl något som du utsätter dig för åtskilliga gånger, och att det inte är något speciellt med det. Men har du någon gång försökt förkunna dig i säkert över 100 små tecken med innebörande krumelurer, som tydligen dessa individer kallar för språk? Det har du troligen inte, och om du har det, så lider jag med dig.
Varför har jag nu sökt mig till detta av alla vackra språk på denna jord? Jo, jag tyckte att det skulle vara intressant. Det visar hur åtskilligt fel jag har om nästan allt.

Nu är jag i vilket fall determinerad att pränta in dessa små tecken någonstans där det får plats. Eftersom detta uppdrag är så mycket lättare sagt än gjort, så får jag nu lämna denna plats för att engagera mig i detta till synes omöjliga uppdrag.

Dagens musikaliska ådra ligger i sextiotalets tecken av alla. Det allmäna kaoset och förstörelsen efteråt måste vara någonting som tilltalar min elaksinnade hjärna.

I min annars så relativt trevliga vardag, så finns det en oordning, en avvikelse, som går mig på nerverna något fantastiskt. Något av de andra störningsmomenten i mitt dagliga liv går på långa vägar inte upp mot detta. Denna utomordentliga hemskhet är inget mindre än rullskidor. Det finns inte något som kan på långa vägar vara lika hemskt som att se någon pensionär med denna utrustning på fötterna, medans de skrider fram på gatorna. Det är så fantastiskt töntigt att det förvånar även mig. Och det är inte lite vill säga. Om det skulle vara i min makt skulle dessa avskaffas på ögonblicket. Eller så kunde pensionärerna åtminstonde ha vettet att skaffa riktiga skidor och åka i rätt miljö, istället för att åka utanför min bostad i storstaden.

Jag skulle kunnat sova lungt på nätterna om dessa påfund ej hade existerat.