Pling plong i lingonskogen.
De senaste dagarna i mitt liv har passerat obemärkt. Inte obemärkt i den definition som gemene man skulle göra, utan snarare att dagarna gick förbi utan större saker att irritera sig på. Jovisst finns det små irritationsmoment, men inte i den skala som de brukar vara i. Detta skulle förstås du, min kära läsare, finna som något aldeles utmärkt. Felet med att irritationsmomenten inte existerar är att det blir en avsaknad av saker att skriva om. Dock så finns det en bot på denna svåra epidemi, vilket verkar vara en form av åkomma som gör folk till viss del tillmötesgående.
Lösningen var, som du kanske redan formgivit i ditt nästan tomma kranium, att klaga på just det faktumet att det är en avsaknad av saker att klaga på. Detta irriterar mig till det yttersta, och just därför kommer jag nu att göra en lätt idiotstämpel mot alla som är enbart trevliga mot mig. Nu kanske frågan uppstår; är detta att ta i för mycket? Svaret borde vara uppenbart, eller hur?
Som en blixt i mitt huvud (vilket många säkerligen skulle njuta av att se) så slog det mig att imorgon är en tidig dag. Så nu är min värld igen fylld av hemska och traumatiska upplevelser.
Så trevligt så.
Lösningen var, som du kanske redan formgivit i ditt nästan tomma kranium, att klaga på just det faktumet att det är en avsaknad av saker att klaga på. Detta irriterar mig till det yttersta, och just därför kommer jag nu att göra en lätt idiotstämpel mot alla som är enbart trevliga mot mig. Nu kanske frågan uppstår; är detta att ta i för mycket? Svaret borde vara uppenbart, eller hur?
Som en blixt i mitt huvud (vilket många säkerligen skulle njuta av att se) så slog det mig att imorgon är en tidig dag. Så nu är min värld igen fylld av hemska och traumatiska upplevelser.
Så trevligt så.
Relevans är en bra sak.
>>>>Coldplay<<<<
Det här hanldar inte om Coldplay. Dem är uberbra, men det har du inget med att göra. Försvinn och gör något bra av ditt liv. Schas!
Och med detta har jag fyllt ut överflödigt bloggutrymme, samt förhoppningsvis skakat av dammet av denna nu gamla och nästan vidrigt tråkiga tråkiga blogg. Och varför har det nu varit ett vakuum mellan detta inlägg och det föregående? Jo, detta är för att jag är en förvånansvärt, och kanske abnormalt, lat person. Till den grad att något så trivialt som att driva fingrarna över ett så kallat tangentbort anses som bortkastad tid, när jag i stället kunde vara otroligt elak mot gamla personer på rullskidor, eller faktiskt göra någonting som jag skulle komma att uppskatta. Men så har jag ännu en gång, efter vad som i min tideräkning kan räknas som flera år av tid som kunde varit bättre, dragit mig hit.
Då tycker man att eftersom jag tagit mig ansträngningen att faktiskt dra mig hit, så skulle jag väl också komma med pukor och trumpeter, och lova lycka och välgång som vilken centerpartist som helst. För annars har jag väl ingen anledning att återigen göra internet till en mindre trevlig plats för de individer som har det som boplats. Ej heller skulle jag väl dragit mig tillbaka till detta hålrum i bloggväggen bara för att repetera det jag ältat i åtskilliga månader för den dumme individ som skulle kommit hit.
Fel igen. Faktum är, att jag tog mig tid att skriva ovanstående bara för att få säga just de orden. Fel. Du hade fel, och väldigt mycket fel dessutom. Vad var det för roligt med detta undrar du? Det, är en av de få frågor jag ej kan svara på. Men kul är det. Att förolämpa andra alltså.
Med det uppkommer fråga nummer två. Varför tjatar jag inte detta i verkligheten? Det borde vara uppenbart för de flesta, men de som saknar intellektet att räkna ut sådant får väl klaga i högre ort.
Jag väljer att klaga på det mesta i skriven form just eftersom att jag där är skyddad. Mindre värdiga psyken kanske inte skulle acceptera det faktum att jag klagar på dem, och det slutar alltid i diverse tråkigheter. Nu är det inte så att jag går omkring i världen och är sådär glad som psykiaterna vill att man ska vara. Men omväxling förnöjer.
För eder information, är detta mitt försök till impressionism. Mest egentligen för att markera en tidslinje mellan förgångna tider och det nutida. Om du kommer på vad jag har fått detta ifrån får du äran att SLIPPA vara hatad av mi..du får äran att inte vara en idiot i mina ögo..
För mycket lovat. Jag är inte bitter nog att driva den här bloggen än. Men du ska inte behöva oroa dig.
casting away the gasps of anonymous dream
Stealing away the dried up wings
making the crying angels become PISTOLS
Will you go, or run away? It’s your choice
Will it be happiness, or sorrow? (Neo Melodramatic)
You will bloom, but your despair will be which is picked
It it just the time we live in? (Neo Melodramatic)
Och med detta har jag fyllt ut överflödigt bloggutrymme, samt förhoppningsvis skakat av dammet av denna nu gamla och nästan vidrigt tråkiga tråkiga blogg. Och varför har det nu varit ett vakuum mellan detta inlägg och det föregående? Jo, detta är för att jag är en förvånansvärt, och kanske abnormalt, lat person. Till den grad att något så trivialt som att driva fingrarna över ett så kallat tangentbort anses som bortkastad tid, när jag i stället kunde vara otroligt elak mot gamla personer på rullskidor, eller faktiskt göra någonting som jag skulle komma att uppskatta. Men så har jag ännu en gång, efter vad som i min tideräkning kan räknas som flera år av tid som kunde varit bättre, dragit mig hit.
Då tycker man att eftersom jag tagit mig ansträngningen att faktiskt dra mig hit, så skulle jag väl också komma med pukor och trumpeter, och lova lycka och välgång som vilken centerpartist som helst. För annars har jag väl ingen anledning att återigen göra internet till en mindre trevlig plats för de individer som har det som boplats. Ej heller skulle jag väl dragit mig tillbaka till detta hålrum i bloggväggen bara för att repetera det jag ältat i åtskilliga månader för den dumme individ som skulle kommit hit.
Fel igen. Faktum är, att jag tog mig tid att skriva ovanstående bara för att få säga just de orden. Fel. Du hade fel, och väldigt mycket fel dessutom. Vad var det för roligt med detta undrar du? Det, är en av de få frågor jag ej kan svara på. Men kul är det. Att förolämpa andra alltså.
Med det uppkommer fråga nummer två. Varför tjatar jag inte detta i verkligheten? Det borde vara uppenbart för de flesta, men de som saknar intellektet att räkna ut sådant får väl klaga i högre ort.
Jag väljer att klaga på det mesta i skriven form just eftersom att jag där är skyddad. Mindre värdiga psyken kanske inte skulle acceptera det faktum att jag klagar på dem, och det slutar alltid i diverse tråkigheter. Nu är det inte så att jag går omkring i världen och är sådär glad som psykiaterna vill att man ska vara. Men omväxling förnöjer.
För eder information, är detta mitt försök till impressionism. Mest egentligen för att markera en tidslinje mellan förgångna tider och det nutida. Om du kommer på vad jag har fått detta ifrån får du äran att SLIPPA vara hatad av mi..du får äran att inte vara en idiot i mina ögo..
För mycket lovat. Jag är inte bitter nog att driva den här bloggen än. Men du ska inte behöva oroa dig.
People are all just miserable stars the blinking lights stream past
Even knowing that they're burning up, they want someone to notice them
You woke up from a bad dream
and hide yourelf under the bed
Is the next guy here yet?
the bed springs creak..
I softly thread towards the girl’s room
searching for a coin in my boots
She’s a devil up front, but not in the back of her head
casting away the gasps of anonymous dream
Stealing away the dried up wings
making the crying angels become PISTOLS
Will you go, or run away? It’s your choice
Will it be happiness, or sorrow? (Neo Melodramatic)
You will bloom, but your despair will be which is picked
It it just the time we live in? (Neo Melodramatic)
